Så gick moderkaksprovet till, vecka 13

Vi valde att göra moderkaksprov då det finns kromosomfel i släkten och att vi är lite äldre, jag är 35 och min man är 45. Var så himla nervös för detta och hade hört om den enorma nål som förs in i magen. Vi var i vecka 12 första gången vi var på Östra sjukhuset för att göra moderkaksprovet. Kvinnan som skulle göra det var så trevlig och gullig och fick mig att känna mig trygg. Tyvärr sa hon att det inte gick att göra, helt enkelt för att det inte var säkert att göra det för bebisens skull. Tror det var moderkakan som var för tunn och vi fick en tid vecka efter men hon sa också att vi skulle förbereda oss på att det inte är säkert att det kommer gå då heller. Kanske skulle vi få vänta ännu längre och göra fostervattensprov.

Moderkaksprovet var inte så farligt

Det var långa dagar. Veckan efter var vi där igen. Det var en äldre man som skulle göra det. Jag hoppade upp på britsen. Drog ner brallorna och läkaren smetade på den kalla gelén. Frågar om bebisen lever, vilket den gör. Han säger att min blåsa är väldigt full så jag får gå och kissa lite. Kommer tillbaka, men den är fortfarande full, så får gå och kissa igen. När jag sedan ligger på britsen nästa gång dröjer det inte länge innan det blir dags. Jag blir så nervös! Hade nästan trott att det inte skulle gå att göra denna veckan heller. Blundar och säger att jag inte vill se något. Känner inte så mycket när de sticker ner nålen och börjar gräva i moderkakan. Min pojkvän tycker det ser himla läskigt ut (han ser monitorn med bebisen och nålen) eftersom nålen är nära bebisen. Jag tittar upp i taket för att se skärmen men läkarens huvud är i vägen så kan inte så något alls. Det var inte så farligt tycker jag, utan var mest känslan och vetskapen om att de kör ner en lång nål i magen som känns obehagligt. Personligen tycker jag att det gör mycket ondare att sätta in en spiral eller göra cellprov där de pillar på livmodertappen.

Continue Reading